E-text prepared by Jari Koivisto
och deras fortgång till sednare tider,med särskildt fästadt afseende vidFinlands äldste dramatiske författareJakob Pehrsson Chronander.
Akademisk afhandling hvilken,med den vidtberömda Historisk-Filologiska Fakultetensvid Kejserliga Alexanders-Universitetet i Finland tillstånd,till offentlig granskning framställes
af
D:r Gustaf Edvard Ingelius,Vice Bibliothekarie,uti historisk-filologiska lärosalenden 25 September 1861p.v.t.f.m.
Kristendomen är lifsgrunden för menniskoslägtets högsta andeligautveckling. På en tid då ett allmänt sedligt förfall hade genomträngtdet verldsbeherrskande romerska riket, då den menskliga anden,omtöcknad af mörker, förgäfves sökte en lösning af lifvets djupastefrågor, kom "i tidens fullbordan" "ett ljus till hedningarnasomvändelse", "vägen, sanningen och lifvet."
Ur denna lifgifvande källa begynte den moderna vetenskapen och konstenatt framvälla. Men detta skedde först småningom under seklers tystaarbete. Allt vetande har sin historiska kontinuitet. Derföre fortlefdeock, efter kristendomens uppträdande i verlden, den hedniska litterärakulturen ännu länge, ehuru alltmer vissnande och vanställd. Slutligenfunno antikens engång så herrliga litterära alster sin graf under dennedstörtande romerska verldskolossens ruiner. Blott några fragmenter afvetandets skatter räddades från gruset af den allmänna förstörelsen.
Romarene kände sig aldrig rätt hemmastadde i konstens ideala verld.Skönhetsbegreppet uppnådde hos dem aldrig någon högre sjelfständigutveckling, jemförlig med den hos Grekerne, sånggudinnornas ochgracernas förklarade gunstlingar. Men behofvet af litteraturens ochkonstens lifvet förädlande njutningar blef dock på längden oafvisligt.Och Romarene voro lycklige nog att i sådana saker, dem de sjelfve ickeförmådde frambringa, finna de värdigaste föremål att efterlikna iHellas' ovanskliga snillefoster. Dramatiken, som klarare än något annatafspeglar det nationela medvetandet hos folken, kan äfven derföre sägasvara den högsta konstarten, om den ock icke alltid utvecklar sinblomkrona skönast och herrligast då folkanden i politiskt och socialtafseende uppnått sin höjdpunkt, utan stundom förr, stundom sednare.Emellertid sammanföll i Grekland, den antika konstens mönsterland,dramatikens kulmination med det politiska lifvets högsta utveckling.Med den politiska frihetens och den sedliga kraftens förfall aftynadedet grekiska dramat. Rom ärfde det besegrade folkets kultur, men dengrekiska inspirationens skaparekraft i diktens underverld kunde hon ejärfva. Derföre blef äfven Roms dramatiska poesi i allmänhetosjelfständig.
Medeltidens skådespel kunna icke rätt uppfattas utankännedom om och sammanhang med den hedniska theatern, sådan denföretedde sig under de första kristna seklerna, då polytheismen varherrskande, samt ännu en längre tid derefter. Derföre torde ock en kortframställning af denna theaters tillstånd, så vidt detta blir möjligtur de torftiga underrättelser, man härom äger i behåll, här försvarasitt rum.
Efter den romerska republikens undergång, och sedanriket erhållit ett monarkiskt statsskick, undanträngdes denefter grekiskt mönster bildade tragedin och komedin nästanhelt och hållet af pantomimen. En öfvergång till dessadramatiska föreställningar utgjorde mimerna, ursprungligenåtbördsspel med dans, hvartill längre fram fogades monolog ellerdialog. De voro ett slags till en del skrifna, till en delimproviserade farcer, föreställande scener ur det romerska folklifvet,med nog grofkornigt skämt,