ANDERS EJE
ANDERS EJE
HANS EXCELLENS
AV MADAGASKAR
ROMAN
ANDRA UPPLAGAN
Stockholm
Albert Bonniers förlag
STOCKHOLM
ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1916
Egentligen hade jag inte alls tänkt gå nedtill tidningen den dagen; i grund och botten vardet nog den gamle ungkarlens svårighet att stickaav från inrotade vanor och tider, som besegradevärken i ryggen. Doktorn hade för sin del nedlagtett kategoriskt rörelseförbud under åberopandeav sina erfarenheter på nervsjukdomarnasområde, men klockan en kvart före elva voro minafötter, trots allt, i rörelse nedför trappan — precissom de varit i tjugu års tid vid samma klockslag.
När jag skulle äntra spårvagnen, högg det tillsom sju tusan i ryggen. Det var omöjligt — jagkunde inte hålla tillbaka ett utrop av smärta.Konduktören sträckte ut armen och fick mig upp.
— Har redaktören skadat sig? frågade hanhövligt.
— Nej, svarade jag, det är en gammal ischias,eller kanske någon ny upplaga av den gamla.Men det känns som ryggskott.
— Det kan just göra detsamma vad namneländet har, menade konduktören och nöp ettsprund i kvittot, han räckte mig, värken blir intebättre — ens om den hade ett adligt namn.
Jag stretade så gott jag kunde från hållplatsentill tidningsbyrån, men hur jag stretade varklockan fem minuter över elva, innan jag hannfram. Efter tiden! — det hade inte hänt mig påmånga år... dagen efter Ilmers femtioårsdag...
Knappt hade jag hunnit slå mig ner vid skrivbordetoch veckla ut en av konkurrentavisornaförrän dörren öppnades och herr Pabst, den äldstebland vaktmästarna, trädde in. Han blev ståendemitt på golvet och sökte förläna sitt skråpuksporträttett drag av knipslughet.
— Det är någon där ute som söker herr Grenander.
— Jag tar inte emot i dag.
Herr Pabst tog två steg närmare och såg änmera knipslug ut.
— Det är en fröken, herr Grenander.
— Vilket inte förändrar mitt beslut, svaradejag med något vassare röst.
Herr Pabst avancerade ytterligare en halv meteroch hans flöjtstämma blev honungslen:
— Det är en mycket vacker fröken, herrGrenander.
Nu högg det till i ryggen igen. Fullständigtsom ett knivstick.
— Satan ock, människa! for jag ut på toppunkten[9]av raseri, ty smärtan var outhärdlig, hörni inte vad jag säger? Inte någon, inte någonenda jä...
— Ursäkta, föll herr Pabst undan, ty han var,som jag visst redan nämnt, inte något barn itjänsten, ursäkta, men jag visste inte att...
Och så var han borta.
Jag fortsatte den avbrutna meningen:
— ... att han hade ett av sina anfall av magsyrai dag.
Ty, underligt nog, har den uppfattningen blivitallmän på tidningen, att ryggvärken är magsyra.Jag har aldrig brytt mig om att korrigera villfarelsen — manvet aldrig vad nytta man k